Örjan Andersson om Mozarts Requiem

Varje år gör Skånes Dansteater ett gästspel på Malmö Opera. 2019 presenterades en monumental produktion baserad på W.A. Mozarts körverk Requiem, tillsammans med operans kör och orkester. Hösten 2023 får den en efterlängtad nypremiär. Här samtalar Tor Billgren med föreställningens koreograf Örjan Andersson om dödsmässans innebörd och tidigare verk där han låtit musiker och dansare samsas på scenen.

– Jag såg en filmad version av föreställningen i förmiddags, säger Örjan Andersson och fortsätter:

– Det var första gången jag såg den sedan vi gjorde den 2019. Och den är inte så dum, faktiskt. Det finns väl några hål som kan täppas till. Att ta upp ett gammalt verk så här är lite som att vara en målare som har en massa tavlor längs väggarna i ateljén. När man plockar fram en av dem kan man inte låta bli att dutta lite rött här och ta bort lite blått där. Jag känner likadant med Mozarts Requiem. Det finns några smågrejer som jag skulle vilja fixa till. Men jag tycker om tilltalet, det avskalade rummet och den stora trappan längst bak.

Ett scenrum för alla

En stor trappa, ja. Det är allt scenen består av. Och en metronom längst fram. Scenografen Bente Lykke Møller är känd för sin strama, men effektiva estetik. I orkesterdiket sitter Malmö Operaorkester, på scenen finns över femtio personer: femton dansare från Skånes Dansteater, två gästdansare och Malmö Operas kör på trettiosex personer. Tillsammans rör de sig och dansar till det mytomspunna verket som kom att bli Mozarts sista. En kör står vanligen uppradad i bakgrunden, med sångarna prydligt indelade i sina stämmor, men här interagerar de med dansarna på scenen och i trappan. Alla bär samma typ av diskreta, blekt färgglada kläder.

– Jag vill att musiken ska manifestera sig i rummet. Jag försöker att inte skilja på musikerna och dansarna utan ser alla som dansare och alla som musiker. Dans för mig är musik.

Detta att låta musiker ta plats på scenen jämte dansare är något du hade sysslat med i flera år innan du gav dig i kast med Requiem. Jag tänker på samarbetet med stråkorkestern Scottish Ensemble, och era verk Goldberg Variations (2015) och Prelude – skydiving from a dream (2018). Hur kom det sig att du började utforska den här formen av dansföreställningar?

– Initiativet kom från Scottish Ensemble. Förutom att vara fantastiska musiker är de nyfikna på nya sammanhang. De har jobbat mycket med andra konstnärer och regissörer genom åren, och vi har verkligen klickat på ett djupare plan. Vi turnerar fortfarande med Goldberg Variations, 2023 ska vi t.ex. framföra verket i Nederländerna och England.

Andra som dansar

Vad finns det för utmaningar med att samarbeta med artister som vanligen inte använder sina kroppar på samma sätt som dansare?

– Det gäller att få dem att förstå hur man för sig på scenen, hur man går, hur man hittar fokus. Jag försöker hitta nycklar till den enskilde individen och få honom eller henne att lösa uppgifterna genom dessa nycklar. Operakören har ju viss vana att röra sig på scenen, men här ville jag göra dem till huvudrollsinnehavare, ställa dem i förgrunden. I fallet med Scottish Ensemble var det en helt annan resa. När jag besökte dem i Edinburgh för den första workshopen för sju-åtta år sedan var det ganska nervöst. De stod uppradade på ett led i övningssalen när jag kom, svartklädda och iförda nån sorts sockiplast. Det var lite komiskt. Idag har de en helt annan rutin.

När musikerna formerar sig på scenen tillsammans med dansarna ”ser” man plötsligt musiken genom deras kroppar och rörelser. Musiken avkodas, strukturen blottläggs. Det blir som ett nytt sätt att lyssna till musik.

– Jag tror du har rätt. Vanligen lyssnar man ju på musik hemma på sin kammare eller i en konsertsal där musikerna sitter statiskt eller i ett dike, men om man får den koreograferad i rummet blir den tydligare. Det blir ett annat lyssnande när musiken möter ett visuellt uttryck.

Föreställningens form

Scenrummet i Mozarts Requiem domineras av en trappa som tar upp hela scenens bredd. Hur kom den in i bilden?

– Jag hittade en gammal målning med en massa människor på väg uppåt i en trappa, som jag visade för scenografen Bente Lykke Møller. Vi tänkte att vi skulle kunna hitta ett drama där, att trappan skulle kunna bli en utgångspunkt för ett verk som handlar om ritualen kring döden, och som äger rum i det märkliga transitrummet mellan livet och det där andra, vad det nu är för någonting.

2019 medverkade två äldre, före detta dansare; Rolf Hepp, som tyvärr avled 2021, och Niels Simonsen. Hur kom du fram till att du ville ha två äldre gästdansare i föreställningen?

– Jag tycker om att ha ett stort åldersspann på scenen, oavsett produktion. Det är intressant med olika typer av kroppar, både den tränade danskroppen och den mer ”vanliga” kroppen. Det finns något ärligt och genuint där. Kören består ju både av yngre och äldre sångare, medan dansare ofta är yngre. Åldersvariation gör det hela lite mänskligare.

Hur hittade ni fram till verkets struktur och rörelser under arbetsprocessen?

– Det mest klassiska är att jag som koreograf har ett material som jag låter dansarna och körmedlemmarna tolka efter bästa förmåga. Jag gav dem uppgifter, t.ex. olika sätt att slå med kroppen. Vad händer om man slår i en fiktiv betongvägg? Vad får den rörelsen för kvalitet? Eller en gummivägg? Eller pappersvägg? Till slut har man samlat ihop tillräckligt med material för att kunna börja komponera i rummet.

Ett requiem är en katolsk dödsmässa med latinsk text som handlar om döden och yttersta dagen, men också om förlåtelse och tröst. I vilken utsträckning har du tagit hänsyn till den sjungna texten?

– Inte särskilt mycket. Tanken har aldrig varit att redogöra för de liturgiska texterna som om det var en teaterpjäs. Jag har mer tagit fokus på det musikaliska, det övergripande innehållet och leken med ritualen. När du tittar på dans eller lyssnar på musik, så talar det till dig på ett direkt sätt, jämfört med om du läser en text. Är det bra är det bra, man behöver inte förstå. Jag vill att den här föreställningen ska tala vitt och brett till alla.

Text: Tor Billgren.