En fanfar för danskonsten

Vi träffas hemma hos Anders vid Fridhemstorget i Malmö. Han har dagarna innan skickat in partituret med föreställningens musik till Malmö Opera och jag frågar om jag kan få se ett utdrag. Men när han öppnar partiturets första sida i datorn, protesterar Lidia med ett skratt. 

LW: Nej, nej, nej, visa inte början! Vi får inte avslöja överraskningen! 

Han bläddrar fram ett trumpetsolo istället, och sedan ett ställe med full orkester och kör. De 34 körmedlemmarna kommer att närvara på scen och agera på olika sätt jämte de 14 dansarna. De här samproduktionerna med Operan har en lång tradition. Förra gången framfördes "Mozarts Requiem" av Örjan Andersson och innan dess Anouk van Dijks "Out of the Blue". 

LW: När jag var dansare på Skånes Dansteater såg jag alltid fram emot produktionerna på Operan. Jag gillade stämningen, den stora scenen, människorna, korridorerna. När jag började i kompaniet 2002 var det dessutom fortfarande baserat på Operan, så projekten där var som att komma hem. 

Hur är Wing Ding uppbyggt? 

LW: När jag gör ett nytt verk utgår jag alltid från olika bilder och situationer som jag ser framför mig. Dessa skapar tillsammans ett universum som jag vill bjuda in publiken till. Just detta universum består av tretton tablåer med olika stämningslägen och visuella uttryck. Jag jobbar inte med tydliga berättelser från A till Ö eller några specifika teman, utan skapar istället olika lager som publiken får tolka. 

Hur har ni arbetat fram texten som kören ska sjunga? 

LW: När jag fick frågan om att skapa en jubileumsföreställning frågade jag mig ”Vad är Skånes Dansteaters historia?” Jo, produktionerna. Så jag gjorde en lista över alla verkstitlar från kompaniets trettio år. De är den konkreta källan och inspirationen till "Wing Ding". Det handlar inte om själva föreställningarna, utan om just orden i titlarna. Det har varit en inspiration för mig såväl som för scenografin, kostym, ljussättningen och musiken. 

AO: Och det har varit något som jag också tagit fasta på när jag skapat musiken, och inte minst den text som kören ska sjunga. Det är alltså inte en narrativ text. Däremot kan det uppstå en lite absurd poesi när man sätter ihop vissa titlar till längre meningar. Förutom texterna, kommer kören också att göra en del ovanliga läten, som klickljud, tssss, pscjht, gulp och så vidare. 

Hur låter föreställningens större ljudvärld? 

AO: Vi ville skapa så stor dynamik som möjligt – från solo på enskilda instrument, upp till tutti fortissimo. Och så finns det återkommande melodier, former och färger som får det hela att hänga ihop. Små absurda situationer som löper genom föreställningen, och som kommer i mål först i finalen. Det finns också en del improvisatoriska inslag som vi ska arbeta fram under repetitionsperioden. 

Hur började ert samarbete? 

LW: Det var 2015, när jag jobbade som dansare i "Hjältar, gudar och monster" på Malmö Stadsteater. Anders hade skrivit musiken, och jag minns den speciella energin av att stå vid pianot när han lärde oss hur vi skulle sjunga. Han sporrade mig till att vilja göra det så bra som möjligt. Det fanns något i det mötet som gjorde att jag ville jobba tillsammans igen. Och det gjorde vi 2018 med "Snapshots of a Crowd", så nu när jag fick det här uppdraget var det självklart att fråga Anders.

I sina memoarer skriver Philip Glass om hur hans musikaliska språk mognade först när han började jobba med teatermusik på 60-talet. Han nämner också Wagner och Mozart, och hur deras musik fördes till en ny nivå när den mötte scenen. Känner du igen dig i det resonemanget, Anders? 

AO: Verkligen – även om jag kanske inte ska jämföra mig med dem du nämnde. Att göra musik för scenen är på ett sätt att underordna sig andra kreativa krafter. Man har inte siktet inställt på sin egen navel, utan på helheten. När jag börjar skriva någonting, så är drivkraften alltid min nyfikenhet på slutresultatet. Jag försöker titta så långt bort som möjligt. Det är nyttigt att inte alltid vara så självmedveten och angelägen om att visa hur tapper man är med sin cape och sitt svärd, utan att vilja göra något som fungerar i en större kontext. 

Man måste lämna utrymme för de andra komponenterna? 

AO: Ja, för ljussättaren, dansarna, koristerna. Och koreografin måste lämna utrymme för musiken, och scenografin måste lämna utrymme för ljuset, och så vidare. Alla måste ge och ta plats. 

I tidigare verk av dig Lidia, har jag noterat ett visst mått av humor och absurdism. Är det inslag som du brukar jobba med? 

LW: Ja, det stämmer. Även surrealism och någon form av twist. Det finns inom mig, det är så jag kommunicerar. "Wing Ding" kommer att balansera på kontrasterna. Jag gillar det oväntade. Det är kanske därför vi gillar att samarbeta, för Anders har också den sidan i sin musik. 

Fanns det något som du visste att du ville ha med i musiken redan från början? 

LW: Trumpetsolot! Jag älskar tru,petsoundet. Det är inte så ofta man hör det i den samtida dansen, men eftersom det här är ett jubileumsverk tyckte jag det passade. Det blir en fanfar för danskonsten. Så jag bad Anders om det vackraste trumpetsolo han kunde skriva. Och han levererade. 

Slutligen: Titeln, "Wing Ding", vad är det egentligen? 

LW: Jag var ute efter ord och uttryck som associerar till fest och firande, och hittade ganska snart ”wing ding” som ungefär betyder utflippat party. Det låter bra och är kort och koncist. Jag är medveten om att det också kan associeras till typsnittet Wingdings, som inte består av bokstäver, utan andra typer av tecken. Och det är intressant, för dans är ju en konstform som inte behöver ord och bokstäver, utan just handlar om visuella uttryck och symboler fria för tolkning.

Text: Tor Billgren. 

Foto: Åsa Sjöström, Karolina Henke.